'Sardanapalus död' av Eugène Delacroix

Passion, våld och dekadens: Eugène Delacroix och Sardanapals död

Målningen “Sardanapals död” av Eugène Delacroix är ett av de mest betydelsefulla verken inom fransk romantik. Skapad 1827, visar detta monumentala verk en dramatisk och kaotisk scen inspirerad av historien om den assyriske kungen Sardanapalus. Verket imponerar med sin dynamiska komposition, livfulla färgpalett och teatrala skildring av våld, desperation och passion. Delacroix hämtade inspiration till detta verk från en brittisk poet, Lord Byron. I hans tragedi Sardanapalus berättas historien om den siste assyriske kungen, som, när han står inför ett oundvikligt nederlag mot fiendens trupper, beslutar sig för att avsluta sitt liv och sitt rike i en total förstörelseakt. Istället för att kapitulera beordrar Sardanapalus att allt han håller kärt – hans kvinnor, tjänare, hästar och skatter – ska förstöras tillsammans med honom. Delacroix tog detta tema och förvandlade det till en kraftfull målning som fångar romantikens essens – dragningen till extremiteter, emotionell intensitet och skildring av exotiska, ofta brutala scener. Det monumentala verket, som mäter 3,92 x 4,96 meter, är en virvelvind av färger, former och rörelser. I centrum av bilden ligger Sardanapalus på en rikt utsmyckad säng som liknar en tron. Med ett lugnt och distanserat uttryck observerar han de gruvliga händelserna omkring sig. Hans ansiktsuttryck är kallt och likgiltigt, nästan uttråkat, medan kaoset rasar runt honom. Runt kungen pågår dramatiska och våldsamma scener: kvinnor blir brutalt dödade, tjänare försöker förgäves rädda smycken och rikedomar, och djur slaktas. Figurerna är avbildade i komplexa, dynamiska poser som påminner om barockens dramatiska stil. Kompositionen är diagonalt uppställd, vilket ytterligare förstärker den dramatiska spänningen. Delacroix, känd för sin mästerliga användning av färg, använde här kraftfulla, kontrasterande toner för att betona den emotionella intensiteten i ögonblicket. Röda och gyllene nyanser dominerar bilden och ger den en nästan oroande glöd. Ljuset är diffust och tycks komma inifrån scenen, vilket skapar en känsla av förestående katastrof. “Sardanapals död” är långt mer än en historisk scen. Det inkarnerar romantikens centrala teman: föreningen av Eros och Thanatos, dekadens och fall, samt flykten till exotiska och extrema världar. Sardanapalus framställs som en symbol för en tyrann som hellre förstör allt än överlämnar det till sina fiender. Hans lugn mitt i slakten avslöjar en cynisk och nihilistisk hållning präglad av dekadent överlägsenhet.